Något som jag stör mig så fruktansvärt på är hur man kan ogilla folk bara för att dem inte är likadana som en själv.

Förlåt då. Förlåt för att jag inte är en riktig blondin med blåa ögon, med ett ton smink i ansiktet & för att jag inte hatar Justin Bieber. Förlåt för att jag egentligen har brunt hår, har gröna ögon & lyssnar på One Direction. Förlåt för att jag älskar 5 världskända idioter & för att jag tycker det är orättvist att min största idol inte ska komma till Sverige på hans Europa Tour. Förlåt för att jag hejar på Ulrik Munther istället för Anton Ewald i Melodifestivalen. Men det är den jag är.

Jag förstår mig inte på folk ibland. Jag är inte samma person som dig - so what? Jag kan inte vara med dig? Det behöver jag inte. Jag kan inte prata med dig? Det vill jag inte. Men att du snackar skit om mig? Där går fan gränsen. Vad har jag egentligen gjort för fel? Jag pratar med dig och du sätter automatiskt taggarna utåt? Vem fan tror du att du är?

Här i landet lagom får man inte sticka ut. Men samtidigt ska man det. Man får inte höras. Eller synas. Men det ska man ändå. Man ska va si, inte så. Men samtidigt ska man inte vara si, utan så. Man får inte vara bra på något, men inte dålig heller. Man får inte skryta och inte vara ödmjuk. Man får inte vara "alla älskar mig" och inte "ingen älskar mig".

Jag blir fan yr i huvudet av allt det här jävla virrvarret som vi kallar land. Man måste ha det och det och det - men inte det. Det sticker i ögonen på folk om vi gör något som sticker ut & det kliar i fingrarna på samma personer så fort vi gör något misstag. Skriver en elak kommentar. Hahah, där fick du. Namn? Anonym. Oj, hade du inte skrivit det på bloggen? Hade du inte berättat det än? Det var inte jag. Absolut inte.

Man klappar varandra på ryggen, skrattar & pekar. Men du tar ju inte åt dig. Är det någon jävla ursäkt? Är det okej att vara elak bara för att man tror att personen inte tar åt sig? Kan man gå runt och pika andra bara för att man inte vet att hjärtat sjunker, handflatorna blir svettiga & man bara vill springa därifrån när man ser personen? Bara för att man inte vet att personen gråter sig till sömns varje natt & nästan inte vågar att gå till skolan på morgonen? Känns det inte konstigt att möta en rädd blick som nästan lika snabbt hittar sin "rätta plats" ner i golvet igen?

Nej, i landet lagom mår alla bra. Alla är schyssta & snälla & ingen är elak. Ingen snackar skit & ingen lämnar anonyma kommentarer. Ingen, absolut ingen, är avundsjuk. Aldrig.